Välkommen

Mamamu


Konstnär i själ och hjärta.

Det växer.

En grodd, ett frö, en planta nyss satt.

Leker med solens strålar tyst tafatt.

Vattnet porlar, föder.

Näring så sakteliga göder.

Liten blir stor och salig.

Handen stryker varlig.

Längs stjälk och kronblad.

Själen, den är stolt och glad.

Blåsor och sår pryder flinka fingrar.

Klematis sig kring stupröret slingrar.

Sitt en stund nu snälla rara.

Här är skönt att bara vara.









Konsten

Tre barn har jag burit.

Aldrig mer dememellan svurit.

Längtan har dock blivit alltför svår.

Och då går det som det går.



Att vara mor åt människobarn

är som att sticka med grannaste garn.

Som att teckna med ögonen slutna

eller dreja med händerna knutna.


Det är en konstart, den högsta av dem alla.

Och från piedestalen är det lätt att falla.


Varenda dag, varenda minut räknas noga.

En barndom ska man sammanfoga.


När barnen vuxit upp och klarar sig galant.

Och i spegeln ses nån som liknar mer en tant.

Då är det konsten en får luta sig emot.

Konsten som sen länge slagit rot.


Formen får justeras en aning förstås.

På canvasen är det bara att gå loss.


Eller böja nån järntråd kan ju gå an

och sy en börs av vadmal så grann.




Copyright © All Rights Reserved